Multipitch: klättring i flera replängder

Vad är multipitch?

Multipitch är klättring på en led som är längre än klätterrepet. Eftersom repet tar slut måste leden delas upp i etapper, replängder, och efter varje replängd bygger förstemannen en standplats som blir starten på nästa. På svenska hörs också långtur och långtursklättring, särskilt i kursutbud och bland klättrare i Bohuslän.

Multipitch är inte en egen säkringsteknik utan ett sätt att ta sig upp för något högt. Det finns bultade sportleder på flera replängder och naturligt säkrade tradleder på flera replängder, och systemet runt omkring är detsamma i båda fallen.

Replängden: byggstenen i en multipitch

En replängd är så långt förstemannen kommer innan repet tar slut eller en användbar standplats dyker upp. I praktiken är det terrängen som bestämmer: en hylla, ett bra sprickparti eller ett fast ankare avgör var etappen slutar, oftare än repets meterantal.

Ska ni fira ner samma väg går det sällan att lägga replängden längre än halva repets längd, eftersom firningen sker på dubbelt rep. Ordet används också som grovt längdmått i förarbeskrivningar, i stil med att en klippa är en halv replängd hög.

Så rör sig replaget uppåt på en multipitch

Förstemannen klättrar en replängd, bygger standplats, förankrar sig och säkrar upp andremannen. Andremannen plockar ut säkringarna på vägen om leden är naturligt säkrad. Väl uppe görs en omkoppling, och nästa replängd börjar. Det upprepas hela vägen upp.

Byta ledare eller leda i block

Två upplägg används. Vid växelvis ledning tar ni varannan replängd. För två jämnstarka klättrare är det oftast snabbast, eftersom repet redan ligger rätt vid varje standplats: den nya ledarens repände ligger överst i högen, och säkringarna hänger redan på rätt sele. Vid blockledning leder samma person flera replängder i rad, vilket passar när den ena är tydligt starkare, när en del av leden är svårare, eller när någon fryser och behöver röra sig.

Standplatsen och bytet

Standplatsen byggs av minst två bra ankarpunkter som binds ihop, byggda med tanken att en av dem kan släppa. På bultade leder är det två borrbultar med kedja, på tradleder byggs den av kilar, kamsäkringar och klätterslingor.

Själva bytet är den mest felkänsliga minuten på hela turen. Ni hänger båda i samma ankare, säkringsdonet ska kopplas om från att säkra uppifrån till att säkra en ledare, racket ska sorteras över och repet ska ligga rätt. Ett bra byte är ett byte där båda är förankrade hela tiden och ingen behöver hålla i något med handen för att systemet ska hålla.

Rephanteringen är enklare än den låter men går snett om man slarvar: lägg de första buktarna längst och de sista kortast, alltså med de minsta buktarna överst. Då matas repet ut utan trassel under nästa replängd i stället för att låsa sig mitt i en svår passage.

Kommunikation på en multipitch när ni inte hör varandra

Vind, ett utskjutande parti och femtio meter avstånd räcker för att rop ska försvinna. Det farliga scenariot är känt: andremannen tror att ledaren tar hem rep och tar sig själv ur säkring innan ledaren är förankrad.

Gör så här. Kom överens på marken, innan ni går upp, om vad som gäller om ni inte hör varandra. Många replag använder tre tydliga och kraftiga ryck i repet, med några sekunders mellanrum, som signal om att standplatsen är byggd och säkringen klar. Nackdelen är att repdrag över en kant kan kännas exakt likadant, så gör rycken stora och svara bara på lika tydliga signaler. Kombinationen rop och reptag är det de flesta landar i. Två radioapparater tar bort tvetydigheten helt och är billigare än de flesta säkringar i racket.

Multipitch och enrepslängdsklättring: skillnaden

Vid vanlig ledklättring på en replängd står säkraren på marken, du sänks ner när du är klar och kan gå därifrån när som helst. Det gäller inte här.

Det som gör multipitch krävande är sällan de enskilda rörelserna. Graden är ofta beskedlig. Det är att hålla ordning på ett system i timmar, med kall vind, ett rep i knät och en partner du måste kunna lita på.

Nedfirning och rappell efter en multipitch

Många multipitchleder avslutas med att ni firar ner samma väg, ibland i flera etapper. Firning, även kallat rappell, betyder att repet träs genom ett firningsankare så att båda repändarna hänger ner och du glider ner genom en repbroms.

Två saker gör nedfirningen till turens allvarligaste moment. Dels är klättrarna inte längre inknutna i varandra: var och en hänger i sitt eget system, och ett fel fångas inte upp av repkamraten. Dels sker det när ni är trötta, och tröttheten efter en avklarad led sänker förmågan att hålla fokus precis när koncentrationen behövs mest.

Standardrutinerna finns därför av goda skäl: stoppknutar i båda repändarna, en friktionsknut under repbromsen som backup, kontroll av att ni når nästa ankare innan den första firaren släpper, och en knut som är för stor för att passera firningsankaret innan ni drar ner repet. Ingen av dem är valfri när det är fyrtio meter kvar till marken.

Tidsplanering och packning för en multipitch

Multipitch tar betydligt längre tid än summan av replängderna. Varje standplatsbyte kostar minuter, kö vid en populär standplats kostar mer, och en enda trasslig rephantering kan äta en timme. Var konservativ när du uppskattar tidsåtgången: tid är mycket lättare att förlora än att vinna igen.

Det ni bär med er skiljer sig från en dag på en sportklippa:

• Vatten och något att äta, eftersom ni inte kommer ner och äter lunch.
• Ett extra lager, även när det är varmt nere. Det blåser mer högre upp.
• Pannlampa, oavsett hur tidigt ni startar.
• Utrustning för firning, inklusive friktionsknut och tillräckligt med slingor för att kunna backa ur.
• Topo eller förarbeskrivning på ett format som fungerar i vind, och en plan för hur ni tar er ner.
• Mobil, och en tanke om vem som vet var ni är.

Var klättrar man multipitch i Sverige?

Sverige saknar de riktigt stora väggarna, men leder på flera replängder finns.

• Kullaberg i Skåne: flera av de klassiska väggarna har leder på två replängder, bland dem stora väggen på K2 och Vandflyverväggen. Klättringen är mestadels kilsäkrad i grad 2 till 6.
• Hallinden i Bohuslän: 91 tradleder på en mäktig vägg, varav en del går på mer än en replängd.
• Stugun utanför Östersund: här varierar ledernas längd från en halv till tre replängder, med fokus på 6a till 7a.

Till det kommer alpin klippklättring i fjällen, som ställer egna krav på väderbedömning och navigering utöver allt som står ovan.

Så lär du dig klättra multipitch

Förkunskaperna är tydliga. Du ska leda stabilt ute på en replängd, bygga och koppla om vid standplats utan att tveka, och fira säkert. Kommer du från sportklättring finns multipitchkurser som bygger vidare på bultade leder. Kommer du från tradklättring kräver kursarrangörerna normalt mer: Göteborgs Klätterklubbs introduktionsdag i långtur förutsätter fortsättningskurs plus att du lett på egna kilar under flera säsonger. Kursdagen tar upp planering, alltså val av led, utrustning och taktik, säkringsarbete och kommunikation på långa replängder, långa firningar och problemlösning när firningen inte går som tänkt.

Lägg till kamraträddning tidigt. Svenska Klätterförbundet påpekar att alla leder längre än halva repets längd kan kräva att du kan evakuera en skadad kamrat, och Räddningskurs 1 täcker grunderna: att fira ner och hissa en skadad andreman.

Välj sedan första turen med marginal. En kort led på två replängder, klart under din ledgräns, på en klippa där ni kan gå ner om det krisar, lär er mer än en lång tur ni knappt klarar. Klättra den sedan igen och se hur mycket snabbare bytena går andra gången. Det är den kurvan som avgör vad ni så småningom kan ge er på.

Är något ord i texten obekant finns det förklarat i vår klätterordlista. Har du ännu inte lett ute är topprepsklättring på klippa ett bra ställe att börja.