En dropknee börjar med att du sätter en fot högt och åt sidan, och sedan vrider knät nedåt och in mot kroppens mitt. Höften följer med in mot väggen, axeln på motsatt sida stiger, och plötsligt når du ett grepp som var en decimeter för långt bort.
Rörelsen kallas också egyptare, efter det engelska egyptian, och i vissa hallar tweeka. Alla tre betyder samma sak.
Vad du vinner
Vinsten är dubbel. Dels räckvidden, dels att du kan låsa kroppen med benen i stället för armarna. På överhäng gör en väl satt dropknee att du kan hänga nästan avslappnad med sträckt arm och flytta den andra i lugn takt. Vridningen flyttar samtidigt tyngden över mot den andra armen, vilket är hela poängen när greppet du står på är dåligt.
Djupet varierar. Ibland räcker en svag vridning, ibland måste knät ned så långt att positionen känns absurd. Den djupa varianten hör i praktiken hemma på hög nivå och behövs sällan för att lösa en rörelse.
Så gör du en dropknee
Höften först, knät sedan. Det vanligaste nybörjarfelet är att vrida knät utan att flytta höften in mot väggen. Blir höften kvar utanför får du varken räckvidd eller avlastning, bara en obekväm ställning.
Håll tån i linje med lårbenet. Pekar foten åt ett håll och låret åt ett annat hamnar vridningen i knäleden i stället för i höften. Spänn samtidigt baksida lår: den kontrollerar hur mycket underbenet roterar, och det är rotationen som sliter på menisken.
Gå in i positionen kontrollerat. Att slänga sig in i en dropknee, eller att pressa hårt på en mycket liten fotyta, är precis den kombination som gör rörelsen till en skaderisk.
Skaderisken i knät
Knät är en gångjärnsled. Den böjer och sträcker över ungefär 160 grader, men klarar bara ett par grader åt sidan. I en dropknee är höften helt inåtroterad och knät böjt, och i det läget vilar upp till 80 procent av motståndet mot att knät viker inåt på det mediala ligamentet, MCL.
En studie från 2020 fann att dropknee låg bakom omkring 20 procent av alla klätterrelaterade knäskador. Heel hook och markfall stod tillsammans för ytterligare cirka 60 procent, så tillsammans förklarar de tre nästan hela materialet.
Trötthet är den faktor de flesta underskattar. All vävnad presterar sämre trött, och ligament blir mätbart slakare efter hård belastning. En dropknee sent i ett pass är alltså inte samma sak som en tidigt. Ålder och tidigare knäskador drar åt samma håll: behöver du längre vila mellan hårda vridningar, ta den.
Regeln är att lyssna på knät. Smärta kring insidan är signalen att sluta, inte att bita ihop. Har du en känd knäskada går det att klättra bra utan den här rörelsen.
Rörelsen ställer också krav på skon: kanten du står på är liten, och en styv klättersko håller formen bättre när knät vrids.
Vanliga frågor om dropknee
Är dropknee farligt för knät?
Den är den enskilda rörelse som oftast pekas ut. I en studie från 2020 låg dropknee bakom ungefär 20 procent av alla knäskador hos klättrare. Skadan drabbar oftast mediala ligamentet på insidan av knät, som står för upp till 80 procent av motståndet när knät pressas inåt. Rörelsen är användbar, men den ska doseras.
Vad gör jag om det gör ont på insidan av knät?
Sluta med dropknee för dagen. Smärta där är första tecknet på att ligamentet börjar tröttna, och trött vävnad tål mindre. Ligger obehaget över ungefär 3 på en tiogradig skala ska du inte fortsätta alls, och håller det i till nästa pass är det läge att avsluta i stället för att pressa vidare.
Hur tränar jag knäna för dropknee?
Starkare vävnad tröttnar långsammare. Knäböj med gummiband runt knäna där du aktivt pressar isär dem, bakåtutfall med band som drar knät inåt, och nedsteg från en låda i tre riktningar täcker det mesta. Ett par set med många repetitioner, ett par gånger i veckan.