Kant är det mest grundläggande av alla klättergrepp: en rak avsats som du lägger fingrarna eller foten på. Ordet används både om handgrepp och fotsteg, och storleken kan variera från en hylla du får hela handen på till en list som är några millimeter djup.
Kanten som handgrepp
För handen avgör djupet hur du tar kanten. Är den djup nog att få hela fingrarna på håller du den med raka fingrar och öppen hand, vilket är skonsamt och kostar förvånansvärt lite kraft. Blir den så grund att bara fingertopparna får plats blir det en crimp, och belastningen på fingrarnas senskidor stiger kraftigt.
Många kanter går att ta båda vägarna, och att välja det öppnare greppet när det räcker är ett av de enklaste sätten att hålla fingrarna hela över en säsong.
Kontrollera också kantens form innan du belastar den. En kant som lutar utåt beter sig som en sloper och kräver att du hänger rakt under den. En kant som lutar inåt håller nästan av sig själv. Och en kant som är rundad i framkanten ger mindre grepp än djupet antyder, eftersom fingrarna inte får något att kila sig mot.
Edging med skon
För foten heter tekniken edging: du ställer skons kant på greppet i stället för att pressa hela sulan mot väggen. Kraften ska hamna i tåboxen, alltså längst fram i skon, och därifrån rakt ner i kanten.
Storteens insida ger mest kraft och bäst kontroll, och det är det läge du använder när du klättrar rakt uppåt. Utsidan av foten används när du klättrar med höften invriden mot väggen eller rör dig i sidled, och den är naturligt svagare, så där blir stegen kortare och snabbare.
Hälens läge avgör om kanten håller. Håll hälen ungefär i höjd med tån eller något högre, så att trycket stannar i framfoten. Sjunker hälen ner rullar foten av kanten, och vrider du på foten efter att du belastat den flyttas kanten ur läge. Sätt foten, titta på den, och stå sedan stilla.
Skon avgör hur små kanter du orkar stå på
En kant kräver en sko som inte viker sig. Styvare klätterskor håller upp foten på små kanter och gör att tårna slipper bära allt, medan mjuka skor är bättre på friktion och sämre på kanter. Det märks tydligast på lodrät vägg med tunna fotsteg, där en mjuk sko viker sig under kroppsvikten och kanten försvinner under foten.
Edging kräver också fot- och vadstyrka. Att stå på en liten kant med hälen uppe är ett statiskt arbete för underbenet, och när vaden börjar darra släpper foten oavsett hur bra tekniken är. Den styrkan kommer av att klättra på lodrätt och lätt lutande terräng, inte av att undvika den.
Sist en praktisk detalj: borsta av kanten. Damm och gammal krita på en liten avsats gör den betydligt halare, och på utomhusklippa är en polerad kant något helt annat än en ren.