En crimp är det lilla greppet där du bara får ner fingertopparna. Handen jobbar med böjda ytterleder och rak handrygg, och greppet håller tack vare att fingrarna kilar sig mot kanten i stället för att vila på den. Ordet används både som substantiv och verb: du tar en crimp, och du crimpar.
Halv crimp, hel crimp och öppet grepp
Samma lilla kant kan hållas på tre sätt, och valet avgör både hur mycket kraft du får ut och hur hårt fingrarna belastas.
- Halv crimp. Ytterlederna böjda, mellanlederna ungefär i rät vinkel, tummen vid sidan av pekfingret. Det är grundläget och det de flesta bygger sin fingerstyrka på.
- Hel crimp. Samma handläge, men tummen läggs över pekfingrets nagel och låser greppet. Ger mest kraft på riktigt små kanter, och belastar mest.
- Öppet grepp. Fingrarna nästan raka över kanten och tummen ur vägen. Skonsammast av de tre, och på lite djupare kanter kostar det knappt någon kraft att välja det.
Mätningar av greppositioner visar att ringbandet A2 i fingret belastas många gånger hårdare i crimpläge än i öppet grepp, och att hel crimp ligger klart över halv crimp. Samma mätningar visar att öppet grepp på djupare kanter ger minst lika mycket kraft som halv crimp. Slutsatsen är enkel: spara hel crimp till de kanter som faktiskt kräver den.
Så tar du en crimp
Lägg fingertopparna samlade på kanten och fördela vikten så jämnt du kan över pekfinger, långfinger och ringfinger. Lillfingret får vara med när det når. Håll handryggen i förlängningen av underarmen i stället för att vika handleden bakåt, annars tappar du kraft direkt.
Resten avgörs av kroppen, inte av handen. Håll armen rak så att skelettet bär i stället för underarmsmusklerna. Flytta vikten till fötterna, ett rejält fotsteg tar bort en stor del av belastningen från fingrarna. Och dra statiskt: ett ryck mot en liten kant är betydligt hårdare mot fingret än samma kraft pålagd långsamt.
Torka bort fukt. Krita gör större skillnad på en crimp än på något annat grepp, eftersom kontaktytan är så liten.
Skaderisken på små kanter
A2-remmen i pekfinger, långfinger och ringfinger är den vanligaste skadepunkten hos klättrare. Små kanter, hel crimp och ryck mot greppet är precis den kombination som sliter på den, och en skadad senskida läker i månader snarare än veckor.
Varningstecknen kommer oftast före själva skadan: ömhet vid fingerbasen dagen efter passet, stelhet på morgonen, eller en kant som plötsligt gör ont på ett annat sätt än den brukar. Hör du en smäll eller ett knäpp i fingret, avsluta passet.
Så tränar du crimp utan att gå sönder
Värm alltid upp fingrarna innan du klättrar på små kanter. Börja på stora grepp, gå ner i storlek gradvis och spara de minsta kanterna till när du är riktigt varm. Kalla senor och hel crimp är den snabbaste vägen till ett uppehåll på flera månader.
Två vanliga misstag är värda att nämna. Det första är att crimpa allt av vana, även grepp som är djupa nog för öppen hand. Det andra är att låta fötterna hänga slappt: så fort fötterna släpper hamnar hela kroppsvikten i fingrarna, och det är där de flesta fingerskador uppstår.
Vanliga frågor om crimp
Är crimp farligt för fingrarna?
Crimp är inte farligt i sig, men det är den greppform som belastar fingrarnas ringband hårdast. Risken stiger med hel crimp, kalla fingrar och ryckiga rörelser. Värm upp ordentligt, dra statiskt och välj öppet grepp när kanten är djup nog.
Vad är skillnaden mellan halv och hel crimp?
I halv crimp ligger tummen vid sidan av pekfingret. I hel crimp läggs tummen över pekfingrets nagel och låser greppet. Hel crimp ger mer kraft på riktigt små kanter men belastar senskidorna klart hårdare.
Ska nybörjare undvika att crimpa?
Nej, men lägg tiden på öppet grepp och halv crimp det första året. Fingrarnas senor och ringband anpassar sig långsammare än musklerna, så styrkan kommer före tåligheten.