Spotting

Bouldering saknar rep, och det som finns i stället är underlaget och en person som spottar. Svenska Klätterförbundet beskriver spotting som att försöka styra ett eventuellt fall så att klättraren landar på fötterna på crashpaden och inte slår sig i onödan.

Spottaren fångar inte

Det vanligaste missförståndet är att spottaren ska fånga den som faller. Det ska hen inte, och kan hen sällan heller. Uppgiften är att styra kroppen mot mattan och framför allt skydda huvud och nacke, alltså att göra ett okontrollerat fall till ett kontrollerat. British Mountaineering Council beskriver det som att ta emot axlarna för att hindra en landning med huvudet först, inte att ställa sig under klättraren och försöka bära vikten.

Var spottaren står och tittar

Spottaren följer klättraren i sidled, håller ögonen på höfterna eftersom de visar åt vilket håll kroppen faller, och står så nära att hen hinner reagera. Att stå rakt under klättraren är däremot fel: då träffas spottaren själv och båda skadas. Går problemet långt åt sidan flyttar sig spottaren med, och ofta flyttas padsen samtidigt.

Spotting är kommunikation

Spotting är också en kommunikationssak. Klättraren berättar var den svåra rörelsen kommer och spottaren svarar, precis som vid säkring med rep. Att stå med ryggen mot väggen och titta i telefonen är det klassiska misstaget. På problem med dålig landning avgörs mycket redan innan någon börjar klättra, när padsen läggs ut och rollerna bestäms.

Inomhus, utomhus och highballs

Inomhus, där mattan täcker hela golvet och är tjock, spottar man sällan. Utomhus är landningen sällan plan och ofta stenig, och då blir både crashpads och spottare en förutsättning för att bouldering ska vara rimligt säker. Högre problem, så kallade highballs, kräver flera pads och flera spottare, och där går gränsen snabbt mot något som kräver erfarenhet. En spottare tar heller aldrig bort behovet av att kunna landa på egen hand.