En spricka är precis vad det låter som: en öppning i berget. Det som gör den till en egen klätterdisciplin är att du inte håller i något, utan kilar in kroppsdelar i sprickan och låter friktionen och formen hålla dig kvar. Tekniken heter jam, och på svenska säger klättrare att de jammar.
Sprickans bredd avgör tekniken
Sprickor delas in efter bredd, och varje bredd har sin teknik.
- Fingerspricka. Bara fingrarna får plats, helst in till andra eller tredje knogen. Du lägger in dem med lillfingret överst och vrider armbågen nedåt, så att fingrarna vrids fast mot sprickans sidor. Sitter det en förträngning i sprickan låser du fingrarna ovanför den i stället.
- Handspricka. Hela handen får plats. Tummen viks in mot handflatan, fingrarna hålls samlade mot ena sidan och knogarnas baksida pressar mot den andra. Handen sväller i sprickan och låser sig. Det är den bekvämaste bredden och den de flesta lär sig först.
- Nävspricka. För bred för handjam. Du knyter näven inne i sprickan, vilket gör handen bredare, och håller med muskelspänning. Näven kan vändas både med handflatan uppåt och nedåt beroende på hur sprickan ser ut.
- Offwidth. För bred för näven och för smal för kroppen. Här staplas händerna mot varandra, hand mot hand eller hand mot näve, och armar, axlar, höft och knän arbetar tillsammans. Det är ökänt jobbigt och går långsamt.
Den besvärligaste storleken är den som ligger mellan två tekniker. En spricka som är för bred för fingrarna men för smal för handen kräver tumstaplar, där tummen kilas mot fingrarna inne i sprickan, och den storleken är hårdare än bredderna på båda sidor om den.
Fötterna gör jobbet
Nybörjare hänger i händerna och blir slut på tre meter. Sprickklättring drivs av fötterna, precis som all annan klättring.
Ett fotjam sätts genom att du vrider foten så att tån pekar snett inåt sprickan, för in framfoten, och sedan vrider tillbaka foten till upprätt läge så att skon kilar sig fast. Belasta först när foten sitter, och vrid tillbaka innan du lyfter ut den igen. Glöms det sista bort fastnar foten, vilket är obehagligt och är en av de vanligaste skadesituationerna i sprickklättring.
Utanför sprickan finns ofta fotsteg på väggen. Att använda dem är inte fusk, det är teknik.
Hud, tejp och utrustning
Sprickklättring sliter på huden. Handryggen skavs mot berget vid varje jam, och ett pass utan skydd tar fort slut. Tejp på handryggen eller ett par crackgloves gör skillnaden mellan en halv dag och en hel.
Sprickor är också säkringar. Kilar och kamsäkringar placeras i sprickan och plockas ut igen efteråt, vilket är hela grunden för tradklättring och den viktigaste skillnaden mot bultade leder i ledklättring. Att leda en spricka innebär därför att du växlar mellan att jamma och att placera säkringar, och att du måste kunna hålla ett jam med en hand medan den andra jobbar.
Vanliga frågor om spricka
Vilken sprickstorlek är lättast att lära sig?
Handsprickan. Där får hela handen plats, och jammet låser sig av sig självt när du viker in tummen och spänner handen. Fingersprickor kräver mer precision och offwidth kräver en helt egen teknikarsenal.
Behöver du tejpa händerna för sprickklättring?
Inte för att klara en enstaka led, men huden på handryggen skavs snabbt sönder mot berget. Tejp eller ett par crackgloves är skillnaden mellan en halv dag och en hel dag vid klippan.
Gör sprickklättring ont?
Ett jam ska sitta stadigt, inte göra ont. Känns det som att handen kläms sönder ligger den oftast fel, eller så är sprickan fel storlek för den teknik du använder. Rätt jam känns förvånansvärt stabilt och kostar lite kraft.